Visst finns det ingenting bättre än höst? Så länge jag kan minnas har jag alltid älskat att ta på mig den extra tröjan, jackan eller halsduken för att stå emot de där lite extra kyliga och mörka morgnarna. Ballerina byts mot kängor och har man lite extra tur får man till och med snart ha handskar. Jag vet, det är bara slutet av augusti, men visst längtar man? Såklart uppskattar man det inte när man är mitt i det, på en fullsatt spårvagn vars rutor immar igen eller när regnet öser ner och man glömt paraplyet hemma. Men ändå.
Så fruktansvärt fort tiden runnit förbi den här sommaren. I snart sju veckor har jag gjort allt och ingenting. Kommit hem men inte varit hemma. Hemma är Paris och livet där nere. Mitt alldeles egna som bara är mitt och ingen annan riktigt kan känna eller förstå. Ändå har det varit skönt att bara vara ett tag. Här, hemma hos mamma och pappa.
Bara sex dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar