Allra oftast tycker jag att det är så himla skönt att komma hem och stänga dörren om mig. Då vet jag att nu är det bara jag och mina sexton kvadrat. Ingen som stör och ingen att anpassa sig till.
Sedan finns det de där dagarna, när man kanske inte sovit tillräckligt, och gått utan lunch några timmar för länge. När ingen finns där hemma som kramar om en och säger att visst ordnar sig allt. När den enda som kan ta hand om disken, koka en kopp te och stoppa mig i säng är jag själv. Jag vet, jag har bott hemifrån ett år nu, och ska väl föreställa vuxen, men ibland vill man bara krypa in i någons varma famn och glömma allt det där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar